0-0.
Det var första gången jag var riktigt starkt berörd i den här turneringen. När Iran spelade 0-0 mot Nigeria.
En
gång i tiden brydde jag mig inte så värst mycket om Iran. Självklart
höll jag på "oss" när vi väl spelade men mitt stora engagemang hängde på
lag som Kamerun, Frankrike, Skottland, Uruguay och så vidare.
Jag
tillhörde ju den inte alltför ovanliga skaran fotbollsfanatiker som har
ett starkare kärleksförhållande till vissa länder - ungefär som man
väljer sina 'internationella' klubblag av tusen olika anledningar - än
det land som jag någonstans förväntas hålla på med anledning av mitt
etniska ursprung, för att inte tala om det faktum att farsan
representerade Iran i VM 1978.
Varför det var så finns säkert i ett tidigare blogginlägg.
Som det framgick av förra inlägget så har jag haft svårt att känna samma entusiasm nu.
Men den entusiasmen kom med Iranmatchen.
Jag vågade knappt kolla på skärmen på övertid.
Jag är grymt glad efter 0-0. Jag är mer glad med 0-0 än 1-1 eller 2-2.
Det
var VM:s första oavgjorda match och första mållösa match. Vi förstörde
festen och det älskar jag. Vi visade att det här är fotboll och inte
cirkus.
Kanske älskar jag det extra mycket för att jag
fick upplevelsen att den neutrala publiken på arenan höll stenhårt på
Nigeria i inledningen och att det handlade mer om agg mot oss än kärlek
för Nigeria. Min spontana tanke är att det rör sig om att brassarna är
ett gäng fåniga fårskallar som ogillar Iran i sammanhanget för att vi är
"islamisterna" eller nåt sånt skit. Men vad fan vet jag. Jag orkar inte
spekulera. Jag såg bara vad jag såg och tänker att Brasilien kan dra åt
helvete.
Så nu pissade vi på deras fotbollscirkus. Gött.
Nu
spelar det ingen roll vad som händer härnäst. Vi kom hit, vi tog en
poäng som vi lägger till vår rad i maratontabellen. Gott så.
I
övrigt kan jag bara konstatera att det offensiva spelet var pinsamt
dåligt. Jag har egentligen svårt att förstå att det kan vara så dåligt
på den här nivån. Jag menar, vi slog ändå Sydkorea borta i kvalet. Jag
såg inte matchen men att vi knappt har ett anfall på hela matchen... Ja,
jag vet inte.
Jag är inte chockad för jag har just
haft känslan att det inte händer något efter de där åren kring
millennieskiftet då det kändes att det fanns mycket potential och att
landslaget ständigt utvecklades. Vi mötte Irland i ett playoff och
skapade massvis med chanser. Borde någonstans ha tagit oss vidare. Det
kom fram flera proffs i de stora ligorna i Europa.
Därefter verkar det ha stagnerat.
Okunnigheten
gör att man genast vänder sig mot ett enkelt svar. Är detta också
mullornas fel? Är stagnerad fotbollsutveckling ytterligare en konsekvens
av styrets repressiva inställning mot harmlösa frihetsyttringar?
Eller
är det som med vissa andra länder att fotbollens extrema storhet på
något sätt gör att motivationen att bli bättre avtar? Halvdana spelare
blir kungar i sitt eget hemland och har därmed inte samma driv att ta
sig till Europa och satsa där?
Vem vet.
Vi
nollade i alla fall Nigeria och det kändes som att vi nollade hela
världen. Underbart. Glöm Sverige-Turkiet i EM 2000. Det här var ännu
jävligare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar