Den ultimata Allsvenskan - del VI

IF Kamraterna Norrköping

Var börjar jag? Fram till detta har jag i genomgång ständigt återkommit till min hemstads klubb.

Först lite kortfattat om helhetsbilden. Den må vara lite vinklad, men jag har samtidigt svårt att se motargument mot de saker som jag tänker ta upp här:

IFK Norrköping i ett relativt perspektiv Sveriges mest framstående fotbollsklubb historiskt.

Vi har en "Big Four" bestående av IFK Göteborg, Malmö FF, AIK och IFK Norrköping.

AIK för att man helt enkelt står väldigt högt upp i maratontabellen, på tredje plats senast jag kollade.

Blåvitt och MFF för att man utöver den positionen har flest SM-Guld (riktiga SM-Guld) i titelskåpet.

Med riktiga SM-Guld menar jag de som gäller från och med då Allsvenskan kom igång. Inte de tidiga cupturneringarna som klubbar som AIK, Djurgården och Örgryte listar för att på ett missvisande sätt skryta om tidigare framgångar.

Men där alla dessa tre klubbar kommer från Sveriges tre storstäder är "lilla" Peking från en liten stad på knappt 100 000 invånare. Trots det har vi 12 riktiga SM-Guld bakom oss.

Eller låt oss bara sammanfatta allting med den här bilden:

Året är 2007, platsen är en liten bonnhåla, en liten gård, i Östergötland och på en begravningsceremoni återfinns fotbollslegender i kostymer från Milano.

Hur kan den här absurda situation vara verklighet? Jo, för att det är Nils Liedholms begravning. Liedholm, liksom Gunnar Nordahl, fick sitt stora genombrott i IFK Norrköping på 50-talet och blev sedan en av de största fotbollsstjärnorna genom tiderna i Italien med AC Milan. Detta säger en del.

Eller när min rock & roll-SO-lärare på högstadiet berättade om när han som barn skulle flytta ner till Norrköping från Norrland och det enda han tänkte på var alla fantastiska fotbollsspelare som var där eller hade varit där. Det säger en hel del, det också.

Faktum är att IFK Norrköping var ett av världens bästa klubblag på 40- och början av 50-talet, vilket bland annat visats av matchturnéer som man gjorde på kontinenten på den tiden, eller blott det faktum att spelare som Liedholm och Nordahl regerade så som de gjorde i Italien.

Hade Europacuperna kommit igång nåt decennium tidigare så kanske det hade stått en och annan Europacupbuckla (alltså motsvarande Champions Leauge) i vårt prisskåp.

Att känna till allt detta gör mig väldigt stolt, men det svider också väldigt mycket att se hur vi oavsett stadens fotbollskulturs status inte längre har förutsättningar för att i perioder dominera den svenska fotbollen. För idag spelar det mindre roll att man är skicklig på lagbyggen. Man belönas inte på samma sätt för sportsliga framgångar. Har man inte pengar, så räcker det inte långt. Och kommer man från Norrköping, må man ha det bättre ställt än många andra klubbar i Allsvenskan och Sverige, men man är inte en storklubb ifråga om resurser.

Samtidigt ska man inte bara se sig själv som offer. Jag har på senare år märkt en ganska kraftig nedgång i publiksiffrorna på Idrottsparken, vilket är en skam för staden Norrköpings anrika fotbollskultur. Det går inte ens att peka på uteblivna sportsliga framgångar. 2002, när Peking för första gången på länge åkte ur Allsvenskan låg snittet över 10 000, och nästan samtliga matcher på hösthalvan av säsongen var packade med folk.

Utan att ha studerat det så utgår jag från vissa erfarenheter, analyser och känslor som säger mig att det finns en viss grad av Springfieldanda i Norrköping (och säkert många andra städer). De där matcherna på Parken är inte längre riktigt lika viktiga. Folk kan tänka sig att ligga och lata sig i soffan istället med tusen ursäkter. Folk kan tänka sig att skita i stadens stolthet för att istället titta på nån lökig Premier League-match på sin mega-TV hemma i stugan.

Vilket uselt sätt att (inte) hedra sin historia... Noll känsla för det... Noll lokalpatriotism... Noll känsla för värden som man inte kan köpa för pengar.

Så, där är vi idag. Det känns som att många detaljer om min relation till klubben för det mesta är överflödigt då de som sagt dyker upp på tal om de andra klubbarna i den här serien.

Jag kom alltså till Norrköping när jag var åtta år och såg klubben fullborda sin fjärde raka silver 1993 och det kanske svider värst - att jag aldrig fick vara med om en guldmedalj trots att det var en period vi dominerade tillsammans med IFK Göteborg.

Och så har jag själv förstås spelat i ett av klubbens pojklag. Mellan 1991-1997.


Malmö FF

Hur jag ser på MFF idag skiljer sig ganska mycket mot hur jag såg på klubben under uppväxten, särskilt de allra första åren. Det beror nog främst på att jag vet mycket mer om staden Malmö och om hur världen och fotbollen fungerar.

Jag kom in i den svenska fotbollen precis när Malmö FF hade börjat komma bort från en storhetsperiod. Jag upplevde den aldrig men kände till den lite grann. Jag hade läst in mig om de närmaste åren innan och visste att det fanns många landslagsspelare som tidigare spelat för MFF. Att klubben då hade flest SM-guld av alla och ledde Allsvenskans maratontabell.

Jag fick också tidigt lära mig att samtliga spelare i truppen hade "fotbollsspelare" som yrke. Alltså att de var proffs, vilket på den tiden fortfarande var ganska ovanligt.

På så sätt var det uppenbart för mig att MFF var klubben som skulle kunna titulera sig numero uno.

Men samtidigt som jag upplevde att de hade den positionen var känslan också att man inte var sådär extremt relevanta just då. Malmö slogs inte om titlar på riktigt och skapade inga rubriker åtminstone uppe hos oss i mellersta östra Sverige. Deras klack var ganska obetydlig på Idrottsparken.

Sammantaget förknippade jag MFF med stil, klass och ära. Det återspeglades även i deras ljusblå tröjor och den lugna men stora arenan Malmö stadion. När jag såg matcher därifrån på Sportnytt var det som att alla spelare äntrade en viktig om inte helig fotbollsmark.

Idag förknippar jag MFF med allt annat än det där. Nu är det nästan lite omvänt. MFF har blivit förbisprunget av IFK Göteborg i antal titlar och varit nere och vänt i Superettan. Sportslig är MFF inte längre självklar nummer ett. Samtidigt har den där bristande relevansen som fanns där eller som jag i alla fall upplevde inte att tala om idag. Det händer väldigt mycket kring MFF och det är inte stil, klass och ära som jag förknippar dem med. Snarare är Malmö något av Sveriges Marseille eller Napoli. Arbetarstaden, karaktärsstaden Malmö har kanske landets mest passionerade fotbollsmiljö. Skillnaden är väl att man ändå är väldigt framgångsrika även sportsligt.

Jag gillade det gamla MFF och jag gillar det nya MFF. Kanske har det varit särskilt lätt för mig eftersom MFF och Peking aldrig hamnat i direkt konkurrens under mina år.