I höstas körde jag min "optimal"-serie här på bloggen. Det gick ut på att välja vilka lag som i optimala fall borde få spela i dagens format av Premier League, Serie A och La Liga, om jag själv fick välja utefter vissa kriterier som var opartiska, men allt ändå filtrerat genom min personliga historia.
Jag körde PL och Serie A men när jag skulle fortsätta med La Liga hade jag inte lust och gick över till Det optimala VM istället. Ett halvår senare får jag fortsätta nu med den spanska ligan alltså.
Det ska förstås poängteras att den här listan skiljer sig mycket från de föregående på så sätt att jag inte har samma intima relation till den här ligan, eftersom den började direktsändas på svensk TV först när jag hade kommit i mina sena tonår.
Den första säsongen när det hade börjat kände jag det lite som en egen grej, då det gick på Viasat Sport under en ganska anonym tillvaro. Ett tag skulle jag nog säga att det var min favoritliga. Men när jag nu i mer vuxen ålder hade börjat utveckla nostalgiska tankar och drömmar, skulle La Liga snart komma att hamna på efterkälken. Fotboll för mig handlar mycket om minnen, och när jag var liten så innebar den spanska ligan bara att det var nåt man följde på veckomagasin på Eurosport. Det som senare kom att kallas för Eurogoals.
Hursomhelst, de lite hastig nedskrivna kriterierna ser ni i länken till PL-varianten ovan.
Då kör vi:
Athletic Club
En av världens mest karaktäristiska fotbollsklubbar som i Sverige brukar kallas för Athletic Bilbao, eller det närmast vidriga "Bilbao". En gång i tiden ett storlag, som på många sätt har präglats av den engelska fotbollen, och som har ett fantastiskt tryck på hemmaarenan San Mamés. Historiskt en av de mest framgångsrika klubbarna i Spanien, och aldrig utslaget ur den högsta divisionen, vilket i dagens fotboll är en extremt tung bedrift, då man som policy bara har baskiska spelare i truppen, inklusive sådana som har fötts utomlands av baskiska föräldrar. Länge var det också en policy att inte ha någon reklam på matchtröjan eftersom man på sätt och vis ser sig själva som ett baskiskt landslag, även om ett inofficiellt landslag redan existerar.
Är möjligen den klubb som jag mest sympatiserar med i den spanska fotbollen, men jag brukar inte tänka på det eftersom det mest handlar om en beundran för hur man driver klubben efter en idealistisk linje.
Club Atlético de Madrid
Real Madrids stökiga lillebror som fram till Deportivo La Coruñas ligaseger för tio år sen var den enda klubben utöver Barcelona och Real Madrid att bli spanska mästare mellan 1985 och 2000. Det gjorde man 1996. Starkt förknippat med den både rolige och obehaglige presidenten Jesus Gil y Gil, och har även efter dennes död varit en stökig klubb som alltid har stora problem på eller utanför plan, eller både och. Liksom PSG och Roma periodvis har man av någon anledning känt sig manad att ständigt rycka till spelare som är lika stökiga. Antingen obalanserade eller väldigt varningsbenägna. I dagsläget har man kanske inte så många stökiga spelare på det sättet, men vägrar fixa en bra försvarslinje, och det i kombination med att man har ett av världens mest sevärda anfallspar gör att matcherna kan svänga lite hursomhelst.
FC Barcelona
När jag var förpassad till att följa spansk fotboll via de europeiska cuperna och höjdpunkter, var Barceona mitt i storhetsperioden med Johan Cruyff som tränare. Eftersom Real Madrid var den första klubben som jag hade hört talas om från Spanien, föll det sig naturligt att jag började hålla tummarna för dem. Så trots Barcelonas bländade spel och fantastiskt vackra färgkombination, var det ett lag som jag inte gillade så mycket och det var på så sätt givet att jag skulle bli besviken många gånger... För de dominerade totalt och gick allting långt i Europa.
Många år senare när jag fick lära mig lite mer om historien bakom de två giganterna, började jag med åren att alltmer luta åt att sympatisera med Barcelona. Det hade förstås inte hänt om det gällt den engelska eller italienska fotbollen som jag hade en historia med. Men, i alla fall, så är det.
Sen Barcelonas näst senaste storhetsperiod, om man nu ska se den helt separat från den nuvarande, har det varit vanligt att många omkring mig har varit fientligt inställda till Barcelona av ungefär samma skäl som jag och många andra ibland eller alltid har stört oss på Brasilien när det drar ihop sig till VM. En kallade Ronaldinho för "cirkusapa", för att ta ett exempel.
Under Guardiola-eran har det blivit ännu mer gullande med detta Barcelona, vilket gjort att de har ungefär lika många fiender som beundrare här i Sverige. Själv förstår jag varför det är som det är, men kan för den sakens skull inte finna vreden i mig mot dessa katalaner. Är det deras fel att många älskar dem? Det är väl inget brott att spela publikfriande fotboll? Speciellt när den ibland också visat sig vara mycket effektiv.
Dock har jag på sistonde börjat finna lite cynism i mig om klubbens arroganta framtoning, vilket är lätt att missa i hela det här kalaset, som går under demokratiska paroller. Men är man tillräckligt noga och försöker göra en helhetlig analys, så kan den här mentaliteten gå över till saker som vi annars skulle förkasta som chauvinism och dylikt.
Real Betis Balompié
Var nog inte med de första åren som jag följde, så när jag försöker tänka tillbaka för att minnas mina första intryck av Real Betis, tänker jag bara på den där jävla Alfonso i anfallet och hans vita dojor. Som på den tiden - tack och lov - fortfarande var ovanliga. Jag undrar för övrigt var klubben hade stått idag om man inte slösat så mycket pengar på Denilson i mitten av 90-talet, när han blev världens dyraste spelare ett tag.
Aja, jag föredrar Sevillalaget i rött som bär stadens namn, så det är inte så jätteangeläget för mig att Betis spelar i högsta serien, men de hör ju hemma där.
Real Club Celta de Vigo
Dök upp för mig ungefär samma år som det ovannämnda Betis. Jag har alltid haft blandade känslor för det här laget. Jag tyckte att de var en rolig uppstickare ett tag, men blev sen lite irriterad på vissa av deras spelare, som på ett eller annat sätt gav ett irriterande intryck. Alltifrån brassen Giovanni (för att försöka skilja ut honom från de tusen andra brassar som kallar sig samma sak, han var ljushyad och blond, defensiv mittfältare) till Alexander Mostovoj till en typ argentinare vars namn jag nu har glömt bort. Med det sagt är Mostovoj samtidigt en av de mest härliga lirarna som den europeiska fotbollen har sett det senaste decenniet.
Även här föredrar jag deras rivaler i nordväst; Deportivo La Coruña. Hör hemmai hösta serien ändå för att det inte finns så många andra som jag tycker förtjänar deras plats bättre.
Läs även andra bloggares åsikter om bilbao, atletico, barcelona, betis, celta
Jag körde PL och Serie A men när jag skulle fortsätta med La Liga hade jag inte lust och gick över till Det optimala VM istället. Ett halvår senare får jag fortsätta nu med den spanska ligan alltså.
Det ska förstås poängteras att den här listan skiljer sig mycket från de föregående på så sätt att jag inte har samma intima relation till den här ligan, eftersom den började direktsändas på svensk TV först när jag hade kommit i mina sena tonår.
Den första säsongen när det hade börjat kände jag det lite som en egen grej, då det gick på Viasat Sport under en ganska anonym tillvaro. Ett tag skulle jag nog säga att det var min favoritliga. Men när jag nu i mer vuxen ålder hade börjat utveckla nostalgiska tankar och drömmar, skulle La Liga snart komma att hamna på efterkälken. Fotboll för mig handlar mycket om minnen, och när jag var liten så innebar den spanska ligan bara att det var nåt man följde på veckomagasin på Eurosport. Det som senare kom att kallas för Eurogoals.
Hursomhelst, de lite hastig nedskrivna kriterierna ser ni i länken till PL-varianten ovan.
Då kör vi:
Athletic Club
En av världens mest karaktäristiska fotbollsklubbar som i Sverige brukar kallas för Athletic Bilbao, eller det närmast vidriga "Bilbao". En gång i tiden ett storlag, som på många sätt har präglats av den engelska fotbollen, och som har ett fantastiskt tryck på hemmaarenan San Mamés. Historiskt en av de mest framgångsrika klubbarna i Spanien, och aldrig utslaget ur den högsta divisionen, vilket i dagens fotboll är en extremt tung bedrift, då man som policy bara har baskiska spelare i truppen, inklusive sådana som har fötts utomlands av baskiska föräldrar. Länge var det också en policy att inte ha någon reklam på matchtröjan eftersom man på sätt och vis ser sig själva som ett baskiskt landslag, även om ett inofficiellt landslag redan existerar.
Är möjligen den klubb som jag mest sympatiserar med i den spanska fotbollen, men jag brukar inte tänka på det eftersom det mest handlar om en beundran för hur man driver klubben efter en idealistisk linje.
Club Atlético de Madrid
Real Madrids stökiga lillebror som fram till Deportivo La Coruñas ligaseger för tio år sen var den enda klubben utöver Barcelona och Real Madrid att bli spanska mästare mellan 1985 och 2000. Det gjorde man 1996. Starkt förknippat med den både rolige och obehaglige presidenten Jesus Gil y Gil, och har även efter dennes död varit en stökig klubb som alltid har stora problem på eller utanför plan, eller både och. Liksom PSG och Roma periodvis har man av någon anledning känt sig manad att ständigt rycka till spelare som är lika stökiga. Antingen obalanserade eller väldigt varningsbenägna. I dagsläget har man kanske inte så många stökiga spelare på det sättet, men vägrar fixa en bra försvarslinje, och det i kombination med att man har ett av världens mest sevärda anfallspar gör att matcherna kan svänga lite hursomhelst.
FC Barcelona
När jag var förpassad till att följa spansk fotboll via de europeiska cuperna och höjdpunkter, var Barceona mitt i storhetsperioden med Johan Cruyff som tränare. Eftersom Real Madrid var den första klubben som jag hade hört talas om från Spanien, föll det sig naturligt att jag började hålla tummarna för dem. Så trots Barcelonas bländade spel och fantastiskt vackra färgkombination, var det ett lag som jag inte gillade så mycket och det var på så sätt givet att jag skulle bli besviken många gånger... För de dominerade totalt och gick allting långt i Europa.
Många år senare när jag fick lära mig lite mer om historien bakom de två giganterna, började jag med åren att alltmer luta åt att sympatisera med Barcelona. Det hade förstås inte hänt om det gällt den engelska eller italienska fotbollen som jag hade en historia med. Men, i alla fall, så är det.
Sen Barcelonas näst senaste storhetsperiod, om man nu ska se den helt separat från den nuvarande, har det varit vanligt att många omkring mig har varit fientligt inställda till Barcelona av ungefär samma skäl som jag och många andra ibland eller alltid har stört oss på Brasilien när det drar ihop sig till VM. En kallade Ronaldinho för "cirkusapa", för att ta ett exempel.
Under Guardiola-eran har det blivit ännu mer gullande med detta Barcelona, vilket gjort att de har ungefär lika många fiender som beundrare här i Sverige. Själv förstår jag varför det är som det är, men kan för den sakens skull inte finna vreden i mig mot dessa katalaner. Är det deras fel att många älskar dem? Det är väl inget brott att spela publikfriande fotboll? Speciellt när den ibland också visat sig vara mycket effektiv.
Dock har jag på sistonde börjat finna lite cynism i mig om klubbens arroganta framtoning, vilket är lätt att missa i hela det här kalaset, som går under demokratiska paroller. Men är man tillräckligt noga och försöker göra en helhetlig analys, så kan den här mentaliteten gå över till saker som vi annars skulle förkasta som chauvinism och dylikt.
Real Betis Balompié
Var nog inte med de första åren som jag följde, så när jag försöker tänka tillbaka för att minnas mina första intryck av Real Betis, tänker jag bara på den där jävla Alfonso i anfallet och hans vita dojor. Som på den tiden - tack och lov - fortfarande var ovanliga. Jag undrar för övrigt var klubben hade stått idag om man inte slösat så mycket pengar på Denilson i mitten av 90-talet, när han blev världens dyraste spelare ett tag.
Aja, jag föredrar Sevillalaget i rött som bär stadens namn, så det är inte så jätteangeläget för mig att Betis spelar i högsta serien, men de hör ju hemma där.
Real Club Celta de Vigo
Dök upp för mig ungefär samma år som det ovannämnda Betis. Jag har alltid haft blandade känslor för det här laget. Jag tyckte att de var en rolig uppstickare ett tag, men blev sen lite irriterad på vissa av deras spelare, som på ett eller annat sätt gav ett irriterande intryck. Alltifrån brassen Giovanni (för att försöka skilja ut honom från de tusen andra brassar som kallar sig samma sak, han var ljushyad och blond, defensiv mittfältare) till Alexander Mostovoj till en typ argentinare vars namn jag nu har glömt bort. Med det sagt är Mostovoj samtidigt en av de mest härliga lirarna som den europeiska fotbollen har sett det senaste decenniet.
Även här föredrar jag deras rivaler i nordväst; Deportivo La Coruña. Hör hemmai hösta serien ändå för att det inte finns så många andra som jag tycker förtjänar deras plats bättre.
Läs även andra bloggares åsikter om bilbao, atletico, barcelona, betis, celta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar