Argentina
Jag skäms nästan över det faktum att den dagen VM-finalen 1990 spelades höll jag på Västtyskland. Fotboll var något nytt för mig, det fanns nyanser som jag då inte förstod, och därför ingick jag i det internationella drevet mot Argentina. Argentina var aldrig välkommet till finalen i Rom och att de tagit sig dit var både tursamt och förvånande.
Man brukar överdriva och säga att 1986 vann Argentina guld med Maradona och nio terränglöpare. Om så är fallet så var Argentina 1990 närmast en medioker Maradona och nio terränglöpare. Men inte ens om man balanserar det är sanningen så värst annorlunda. Då var Argentina Maradona, åtta terränglöpare och det fenomenala kontringsvapnet Claudio Caniggia. Spelare som Burruchaga och Basualdo var säkert bra spelare, men inte av den sorten som spelar ett lag fram till en VM-final. De där terränglöparna fick representeras av spelare som Ruggeri och framförallt den skäggige Batista.
Nuförtiden tycker man ju att det inte finns annat än att älska med ett halvtrasigt lag som med nöd och näppe ständigt kommer undan undergången, och som på vägen slår en för tillfället överlägsen ärkerival i Brasilien, och hemmanationen Italien.
Men så resonerade inte vi åttaåringar. Vi tyckte att om ett lag skapar fler chanser så bör den vinna. Det gjorde inte Argentina i utslagningsfasen. Och de briljerade inte i gruppspelet heller. Vem minns inte Maradonas handsräddning på mållinjen som släpptes av den svenske domaren Fredriksson?
Jag har aldrig riktigt förstått vad det var som gjorde att jag kom att ändra uppfattning om Argentina. Det skedde ett bra tag innan jag kunde förstå charmen i det som världen utsattes för av dem i VM 90. Det var väl främst under VM 1994, även om det stegvis har växt än mer. Kanske hade det starka intrycket i sig fått mig att se Argentina som en självklar del av landslagsfotbollen. Eller att de nu plötsligt spelade allt annat än destruktiv fotboll, med ordentliga offensiva krafter utöver de två nämnda från Italien-VM, som Batistuta och Balbo.
1998 var man ännu bättre, 2002 var man bäst i världen på pappret, men åkte ur ändå. 2006 inte så mycket sämre. Förmodligen är det det bästa laget från det första årtiondet av 2000-talet som inte vann VM.
Hursomhelst, Argentina kommer alltid att förgylla VM, tack vare sin historia och den karaktäristiska dräkten (särskilt om det är Adidas som tillverkar den). Men kanske framförallt för att man av de stora nationerna i världen har en ganska unik blandning av sydamerikansk teknisk briljans och europeisk cyniskt smarhet som ofta gränsar- och övergår till det brutala. Det är det som gör att man kan kosta på sig att gilla deras skurkar. Som Bilardo, Simeone, Heinze med mera.
Bahrain
Har inget i VM att göra, men om valet står mellan Asiens femtelag och Oceaniens första/andra så väljer jag Bahrain eftersom fotboll förmodligen är landets mest populära sport. Även om de inte har så mycket att tillföra kvalitetsmässigt, så känns de aningen mer äkta än vissa andra.
Belgien
En skugga av sitt forna jag. Belgien var ett av Europas starkare landslag under hela 80-talet och fram till mitten av 90-talet. Jag minns fortfarande hur de förnedrade Uruguay framför mina ögon och hur jobbigt det var att behöva se det. Scifo, Degryse, Versavel, Ceulemans etc., och fyra år senare den fantastiske Philippe Albert. Har nuförtiden inte något att tillföra och känns föra karaktäristiskt som Nederländernas sämre kusin, även om tvåspråkiga landslag ofta är lite extra intressanta just på grund av detta. Är inte given, men historiskt motiverad, särskilt för min generation.
Brasilien
Har haft så sjukt fula dräkter ända sen VM 1998, och jag är inte annorlunda än alla andra som emellanåt kan känna sig lite småirriterade över gullandet med Brasilien. De som har sådär lagom stort intresse för fotboll brukar hålla på Brasilien utöver det egna landet eftersom det är så "festligt" och exotiskt med hela det där sambaköret. För min del föredrar jag det av många förhatliga brasilianska 90-laget, då Dunga var en impopulär spelare som symbol för den mindre publikbefriande fotbollen, vilket jag alltid har tyckt varit så roligt. Stackars karln liksom. Att han själv verkar vara något av en bulldog är en annan femma.
Men nej, det är inte för att jag är så pass påverkad av oseriöst festande att jag vill se ett mindre vackert Brasilien. Jag var inte ens medveten om denna dimension då eftersom jag var ett litet barn som aldrig hade sett Brasilien tidigare. Det gick inte att missa att de flesta av spelarna hade en fantastisk bollkänsla. Kanske är det att jag föredrar att se Branco slå en 30-meters passning till Careca, än att se ett helt arsenal av fixstjärnor stormandes fram mot motståndarmålet i sina Niketröjor. Eller att jag hellre ser Alemãos sköna lunkande stil med de nerdragna strumporna och mustachen, än en bolltrixande Ronaldinho.
Costa Rica
Det vore verkligen skönt om Costa Rica återgick till att spela i svartvitrandigt, så att man får sköna VM-90-vibbar. Jara och Cayasso (visserligen i rött) mot Skottland, Flores och Medford mot Sverige på Luigi Ferraris. Ah, vilka härliga bilder.
Läs även andra bloggares åsikter om argentina, bahrain, brasilien, belgien, costa
Jag skäms nästan över det faktum att den dagen VM-finalen 1990 spelades höll jag på Västtyskland. Fotboll var något nytt för mig, det fanns nyanser som jag då inte förstod, och därför ingick jag i det internationella drevet mot Argentina. Argentina var aldrig välkommet till finalen i Rom och att de tagit sig dit var både tursamt och förvånande.
Man brukar överdriva och säga att 1986 vann Argentina guld med Maradona och nio terränglöpare. Om så är fallet så var Argentina 1990 närmast en medioker Maradona och nio terränglöpare. Men inte ens om man balanserar det är sanningen så värst annorlunda. Då var Argentina Maradona, åtta terränglöpare och det fenomenala kontringsvapnet Claudio Caniggia. Spelare som Burruchaga och Basualdo var säkert bra spelare, men inte av den sorten som spelar ett lag fram till en VM-final. De där terränglöparna fick representeras av spelare som Ruggeri och framförallt den skäggige Batista.
Nuförtiden tycker man ju att det inte finns annat än att älska med ett halvtrasigt lag som med nöd och näppe ständigt kommer undan undergången, och som på vägen slår en för tillfället överlägsen ärkerival i Brasilien, och hemmanationen Italien.
Men så resonerade inte vi åttaåringar. Vi tyckte att om ett lag skapar fler chanser så bör den vinna. Det gjorde inte Argentina i utslagningsfasen. Och de briljerade inte i gruppspelet heller. Vem minns inte Maradonas handsräddning på mållinjen som släpptes av den svenske domaren Fredriksson?
Jag har aldrig riktigt förstått vad det var som gjorde att jag kom att ändra uppfattning om Argentina. Det skedde ett bra tag innan jag kunde förstå charmen i det som världen utsattes för av dem i VM 90. Det var väl främst under VM 1994, även om det stegvis har växt än mer. Kanske hade det starka intrycket i sig fått mig att se Argentina som en självklar del av landslagsfotbollen. Eller att de nu plötsligt spelade allt annat än destruktiv fotboll, med ordentliga offensiva krafter utöver de två nämnda från Italien-VM, som Batistuta och Balbo.
1998 var man ännu bättre, 2002 var man bäst i världen på pappret, men åkte ur ändå. 2006 inte så mycket sämre. Förmodligen är det det bästa laget från det första årtiondet av 2000-talet som inte vann VM.
Hursomhelst, Argentina kommer alltid att förgylla VM, tack vare sin historia och den karaktäristiska dräkten (särskilt om det är Adidas som tillverkar den). Men kanske framförallt för att man av de stora nationerna i världen har en ganska unik blandning av sydamerikansk teknisk briljans och europeisk cyniskt smarhet som ofta gränsar- och övergår till det brutala. Det är det som gör att man kan kosta på sig att gilla deras skurkar. Som Bilardo, Simeone, Heinze med mera.
Bahrain
Har inget i VM att göra, men om valet står mellan Asiens femtelag och Oceaniens första/andra så väljer jag Bahrain eftersom fotboll förmodligen är landets mest populära sport. Även om de inte har så mycket att tillföra kvalitetsmässigt, så känns de aningen mer äkta än vissa andra.
Belgien
En skugga av sitt forna jag. Belgien var ett av Europas starkare landslag under hela 80-talet och fram till mitten av 90-talet. Jag minns fortfarande hur de förnedrade Uruguay framför mina ögon och hur jobbigt det var att behöva se det. Scifo, Degryse, Versavel, Ceulemans etc., och fyra år senare den fantastiske Philippe Albert. Har nuförtiden inte något att tillföra och känns föra karaktäristiskt som Nederländernas sämre kusin, även om tvåspråkiga landslag ofta är lite extra intressanta just på grund av detta. Är inte given, men historiskt motiverad, särskilt för min generation.
Brasilien
Har haft så sjukt fula dräkter ända sen VM 1998, och jag är inte annorlunda än alla andra som emellanåt kan känna sig lite småirriterade över gullandet med Brasilien. De som har sådär lagom stort intresse för fotboll brukar hålla på Brasilien utöver det egna landet eftersom det är så "festligt" och exotiskt med hela det där sambaköret. För min del föredrar jag det av många förhatliga brasilianska 90-laget, då Dunga var en impopulär spelare som symbol för den mindre publikbefriande fotbollen, vilket jag alltid har tyckt varit så roligt. Stackars karln liksom. Att han själv verkar vara något av en bulldog är en annan femma.
Men nej, det är inte för att jag är så pass påverkad av oseriöst festande att jag vill se ett mindre vackert Brasilien. Jag var inte ens medveten om denna dimension då eftersom jag var ett litet barn som aldrig hade sett Brasilien tidigare. Det gick inte att missa att de flesta av spelarna hade en fantastisk bollkänsla. Kanske är det att jag föredrar att se Branco slå en 30-meters passning till Careca, än att se ett helt arsenal av fixstjärnor stormandes fram mot motståndarmålet i sina Niketröjor. Eller att jag hellre ser Alemãos sköna lunkande stil med de nerdragna strumporna och mustachen, än en bolltrixande Ronaldinho.
Costa Rica
Det vore verkligen skönt om Costa Rica återgick till att spela i svartvitrandigt, så att man får sköna VM-90-vibbar. Jara och Cayasso (visserligen i rött) mot Skottland, Flores och Medford mot Sverige på Luigi Ferraris. Ah, vilka härliga bilder.
Läs även andra bloggares åsikter om argentina, bahrain, brasilien, belgien, costa
3 kommentarer:
Jag håller i princip med i varenda ord som framlagts, varenda stavelse som yppats och varenda slutsats som har dragits. Du är på helt rätt spår i denna serie! Hur gränslöst provocerande det är att Svensson sitter och gräver i chipsskålen och tycker att Robinho och Fabiano spelar så trevligt fotboll i den kycklinggula dräkten ska vi tala tyst om. Man kan dunka huvudet blodigt för mindre.
Så en invändning: Nog är väl Argentinas dräkter från hemma-VM 1978 oöverträffade? Tröjtillverkare den gången: Le Coq Sportif. Därför föredrar jag med marginal sporttuppsloggan framför de tre ränderna på den i övrigt fulländade tröjan.
Thank you, thank you.
Jag är inte lika anti-SVT-jogabonito som jag var typ under VM 2002, men inte heller någon stor beundrare liksom.
Ang. Argentina så pratade jag med en vän för några veckor sen om det här. Jag var igång på hur klubblag och landslag bör behålla tillverkare som de förknippas med. Att det t ex är snyggt att Liverpool återgått till Adidas men skitfult att Chelsea har lämnat Umbro.
Så frågar han "så då tycker du att Argentina ska spela i Le Coq Sportif", och jag förklarade att fotbollsvärlden ska utgå efter mitt perspektiv. Det är det som räknas. Jag såg Argentina första gången i Adidas. Då bör de ha Adidas.
Men om vi ska vara lite mindre lustiga på den punkten... Ja, jag tycker att Argentina ska spela i Adidas. De har alltid sett så stiliga ut i det. Till och med under VM 1994 som jag tycker var en mardröm ur modesynpunkt, med den oerhörda storleken på dräkterna, och de fula tjocka diagonala strecken. För att inte tala om Tysklands strutströja.
Men, jag har full förståelse för den som hävdar att Argentina bör spela i LCS, och respekterar det. Det kom ju före Adidas så det finns inte så mycket att invända i det läget.
Förtydligande: alltså att Argentina till skillnad från de andra inte hade diagonala streck och så vidare. De hade ringar på shortsen istället, vilket såg helt okej ut.
Skicka en kommentar